Statsministern Ulf Kristersson (M) (M)

Herr talman! Jag börjar med att be om ursäkt för min något raspiga röst – och då ska man ändå veta att den är väsentligt mycket bättre nu än vad den har varit!

Herr talman! Europeiska rådet möttes alltså i Bryssel för två veckor sedan. Mötet handlade framför allt om de frysta ryska tillgångarna efter det informella mötet i Köpenhamn och om stödet till Ukraina. Mycket fokus låg också på kombinationen av konkurrenskraft och klimat.

Själva mötet inleddes med att Ukrainas president Zelenskyj beskrev situationen i det pågående kriget. Han gjorde det på plats i Bryssel. Ryska attacker riktas nu i hög utsträckning mot den ukrainska energisektorn och mot andra civila mål. Detta är en brutal, cynisk krigföring med målet att frysa ukrainarna till underkastelse under vintern. Men Ukraina ger som vi vet inte upp, och vårt stöd står stadigt.

Nu måste vi göra vad vi kan för att försäkra oss om att Ukrainas luftförsvar blir så starkt som över huvud taget möjligt. Dagen före mötet hade jag tagit emot Volodymyr Zelenskyj hos Saab i Linköping för att underteckna en avsiktsförklaring om att Ukraina ska köpa 100–150 svenska Jas 39 Gripen – världens bästa stridsflygplan, som jag har fått chansen att säga några gånger internationellt sedan dess. Det här vore bra för Ukraina, det vore bra för Sverige och det vore bra för Europa. Ett starkt ukrainskt flygvapen är den allra viktigaste delen av de säkerhetsgarantier som hela Europa nu diskuterar för Ukrainas räkning.

Vi vet alla att Ukrainas behov är enorma och att det amerikanska stödet har avtagit. Samtidigt är statsfinanserna i många europeiska länder pressade, och vi ser att nivåerna på olika länders stöd till Ukraina skiljer sig åt väsentligt. Ibland skiljer sig nivåerna på själva stödet mer åt än de verbala nivåerna.

Sverige ligger tillsammans med Norden och Baltikum i framkant, medan många andra europeiska länder ger betydligt mindre. När jag i förra veckan tog emot mina nordiska kollegor här i Stockholm kunde jag konstatera att vi tillsammans har bidragit med över 380 miljarder svenska kronor, och det från en region med mindre än 30 miljoner invånare. Vi gör det för Ukrainas skull, men vi gör det också för vår egen skull.

Fler länder måste dock göra mer, med egna pengar eller med ryska pengar. Inför det informella mötet i Köpenhamn i oktober lade kommissionen fram idéer för hur de frysta ryska tillgångarna skulle kunna användas utöver att bara ge avkastningsbidrag till Ukraina. Den diskussionen fortsatte under det här mötet.

I grunden finns det en fortsatt vilja att komma vidare med frysta ryska tillgångar. Inte minst de två stora euroländerna Tysklands och Frankrikes totala vändning i den här frågan har varit helt avgörande. De har gått från att strikt avråda från varje sådan insats till att nu vara tydligt pådrivande för en sådan insats. Samtidigt finns det en delvis begriplig oro från framför allt Belgien, där alltså 90 procent av de europeiska frysta ryska tillgångarna finns.

Från belgisk sida önskar man teknisk tydlighet och EU-gemensam solidaritet i form av att alla länder är med och delar på de juridiska risker som skulle kunna finnas. Det leder i sin tur till att fler länder behöver få svar på samma frågor. Detta är rätt snårigt rent rättsligt, och många frågor måste redas ut med rätt hög precision. Från Sveriges sida har vi respekt för det, men det här är alltså frågor som behöver besvaras – inte frågor som kan tillåtas fortsätta stå i vägen.

Vid mötet enades vi alla om att kommissionen nu ska ta fram olika alternativ för hur vi framöver ska kunna fortsätta bidra med ett starkt stöd till Ukraina, men att ett alternativ handlar om frysta ryska tillgångar är helt uppenbart för alla. Som en kollega uttryckte det: Vi har i realiteten tre val. Antingen använder vi oss av de frysta ryska tillgångarna, eller så bidrar varje land för sig – eller också blir det helt enkelt inget stöd till Ukraina.

Det är nu upp till kommissionen att jobba vidare med alla detaljer inför Europeiska rådets möte i december. Det är tydligt att man från kommissionens håll alltjämt ser de frysta ryska tillgångarna som själva huvudspåret för de kommande årens finansiering av Ukraina. Detta är också den svenska regeringens huvudspår. Jag intecknar som vanligt inga framgångar i förväg, men jag hoppas att man vid mötet i december ska kunna fatta ett konkret beslut i frågan. Det är också det som kommissionen i praktiken säger att de nu arbetar med.

Herr talman! Diskussionen om konkurrenskraft och klimat fördes i en mycket bred kontext. Vi har ett oroligt geopolitiskt läge. Vi har ett ökat amerikanskt tryck i handelspolitiken och ett Kina som inte tvekar att använda sin ekonomiska styrka också som ett säkerhetspolitiskt instrument.

Sverige och flera likasinnade var tydliga med att EU:s klimatmål ska ligga fast. Om vi backar från våra mål skulle det sänka trovärdigheten i EU:s samlade klimatpolitik och dessutom slå mot de företag som har legat i framkant och investerat i omställningen på de premisser som har givits.

Inför mötet skrev kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ett brev till Europeiska rådets medlemmar som bland annat beskrev vad kommissionen nu gör för att underlätta för medlemsstaterna att nå de satta målen. Bland annat berörde brevet skogens roll i klimatarbetet. Sverige och flera andra länder har ju påtalat de orimliga åtaganden och nivåer för skogens koldioxidupptag som nu finns. De skulle i praktiken innebära att vår skogsindustri fick betala priset för att andra länder inte gör sin del av uppgiften.

Kommissionen har tagit intryck och ska ta med detta när det gäller genomförandet av målen för 2040 men också försöka hitta pragmatiska lösningar här och nu när det gäller målen för 2030. Det är positivt och ett kvitto på att inte minst Sveriges och Finlands ihärdiga påverkansarbete gällande vikten av vårt skogsbruk har gett utdelning. Står inte Sverige entydigt upp för den svenska skogen kommer ingen annan i Europa att göra det heller.

Efter en längre diskussion kunde slutsatserna antas enhälligt och utan ändringar. Detta är en stor framgång för oss i flera bemärkelser: Klimatmålen ligger fast, den svenska skogen skyddas undan orimlig och otillbörlig påverkan från andra länder och den politiska slapphet som tidigare har uppvisats mot EU när det gäller svensk skog är nu definitivt bruten.

I detta nu, herr talman, sitter EU:s klimat- och miljöministrar i Bryssel och förhandlar EU:s 2040-mål. Det finns, förenklat, två läger. Den ena gruppen tycker – lite skissartat, det medges – att ambitiösa klimatmål skulle kunna få negativa konsekvenser för etablerad europeisk industri, för tillväxt och för konkurrenskraft. Lika skissartat ser den andra gruppen, som Sverige tillhör, betydelsen av höga europeiska klimatambitioner och att en framgångsrik grön omställning mycket väl kan vara en tillväxtmotor i EU. Vi driver därför på för ett ambitiöst 2040-mål och för att det ska kunna antas under dagen.

Ministrarna på plats i Bryssel ska också förhandla EU:s bidrag inför förhandlingarna vid COP 30-konferensen, som inleds på måndag. Sverige agerar under klimatförhandlingarna som en del av EU, eftersom EU förhandlar gemensamt. EU:s delegation på plats kommer att ledas av det danska ordförandeskapet.

Under det inledande högnivåmötet på COP 30 representeras Sverige av kungen och drottningen samt av EU-minister Jessica Rosencrantz. Under förhandlingarna deltar dessutom ett par statssekreterare, vår klimatambassadör och chefsförhandlare samt en stor grupp tjänstemän från Regeringskansliet och andra myndigheter. Sverige är mycket väl företrätt.

Under mötet i Europeiska rådet fanns en bred samsyn om att europeisk industri behöver ett regelverk som främjar innovation och företagande. Det omfattande arbete med regelförenkling som nu pågår, som jag hade förmånen att tillsammans med Ursula von der Leyen och ett antal svenska techföretagare diskutera i detalj på en middag här i Stockholm för bara en vecka sedan, har nu ett brett stöd.

Det är dock ett faktum att varje regel – ofta samtidigt – har många försvarare. Regelförenkling är alltså, tvärtemot namnet, inte alls enkelt, särskilt inte när delar av Europaparlamentet inte ens verkar vilja bidra till arbetet. Det här, mina vänner, är ett växande problem. Att snabba på dessa processer är helt nödvändigt för svenska jobb och för vår gemensamma välfärd men också för trovärdigheten för företagen i Europa i en konkurrensutsatt situation.

Säkerhets- och försvarsdiskussionen följde upp de samtal som vi hade vid det informella mötet i Köpenhamn. För att nå målet att EU kraftigt ska stärka sin försvarsberedskap till 2030 har kommissionen nu tagit fram en vägkarta, och den fick stöd av Europeiska rådet.

Från svensk sida har vi argumenterat för att frågor gällande säkerhet och försvar är tätt knutna till nationalstaternas befogenheter. Därför är det medlemsstaterna och inte kommissionen som måste sitta i förarsätet när det gäller de besluten.

De insatser som EU kan göra på området är dock viktiga. De ska knytas till Natos beslutade förmågemål och hjälpa medlemsstaterna att nå dem. På så vis undviker vi överlappning och dubbelarbete mellan EU och Nato. Som bekant är de allra flesta EU-medlemmar också medlemmar i Nato, men det finns EU-medlemmar som inte är med i Nato och Natomedlemmar som inte är med i EU.

Det finns fortfarande olika åsikter om huruvida EU:s färdplan i huvudsak ska inriktas på hotet från Ryssland eller ha en bredare och större politisk ansats. För svensk och nordisk del är det uppenbart att Ryssland är det främsta hotet, men länder på andra sidan Europa delar inte den ståndpunkten fullt ut. Trots detta kunde slutsatserna även här antas utan ändringar.

Herr talman! Vi hade också en kort diskussion om Mellanöstern med fokus på hur EU bäst kan bidra till det arbete som nu pågår med president Trumps fredsplan och till en hållbar fred mellan Israel och Hamas.

Slutligen hölls en kort diskussion om bostäder. I grund och botten är det här inte en EU-fråga, vilket märktes på de ganska få inlägg som gjordes under mötet. Medlemsstaterna har olika utmaningar, olika behov och olika förutsättningar, inte minst ekonomiskt. EU:s roll är alltså stöttande, och så ska det förbli. Att en växande europeisk ekonomi och hög europeisk konkurrenskraft skulle vara bra också för bostadsbyggandet är dock naturligtvis helt uppenbart.

Med detta avslutar jag återrapporten från mötet.

(Applåder)