Mona Olin (SD) (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi betänkande SoU15 Stöd till personer med funktionsnedsättning. Det är ett område som rymmer många viktiga frågor och har stor betydelse för människors vardag.

Att leva ett fritt, självständigt och värdigt liv är något som alla ska kunna göra vare sig man har en funktionsnedsättning eller inte. Alla människor ska ha samma möjligheter att studera, arbeta, bilda familj och delta i samhället.

Under lång tid har vi sett hur de ursprungliga intentionerna bakom LSS gradvis har urholkats. Bedömningarna har blivit snävare, färre får stöd och många vittnar om rättsosäkerhet – livsviktiga insatser kan förändras eller försvinna. Detta är en utveckling som vi måste ta på allvar.

Herr talman! När LSS infördes var tanken tydlig: Personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle kunna leva ett liv som andra, med självbestämmande och möjlighet att delta i samhället. Det perspektivet måste återupprättas. Stödet från samhället ska vara just ett stöd, inte ett hinder eller ett system att kämpa mot.

I debatten talas det ofta om kostnader, men det finns även andra perspektiv. Forskning och analyser visar att LSS-insatser ofta skapar betydande samhällsekonomiska värden. När människor får rätt stöd kan de själva arbeta, studera och leva mer självständigt. Att investera i människors självständighet är inte en belastning för samhället – det är en möjlighet och en investering i både livskvalitet och samhällsekonomi.

Herr talman! En av de största utmaningarna i dag handlar om långsiktigheten i assistansen. Assistansersättningen har under lång tid inte räknats upp i takt med löner och kostnader. Resultatet har blivit en växande underfinansiering som påverkar både kvaliteten och stabiliteten i systemet.

Assistansanordnare saknar rimliga förutsättningar att planera långsiktigt. När ersättningen inte följer kostnadsutvecklingen blir det svårt att höja löner, rekrytera personal och arbeta med kompetensutveckling och kvalitetsarbete. I längden riskerar man att tappa erfaren personal.

Det skapar också en stor osäkerhet för dem som är beroende av assistansen. Människors möjlighet att planera sin vardag, sina studier eller sitt arbete hänger direkt samman med att assistansen är stabil och långsiktigt säkerställd. För utförare, personal och framför allt de människor som är beroende av assistansen skapar detta stor osäkerhet. Därför behövs det en långsiktigt hållbar finansieringsmodell.

Jag kan bara konstatera att vi återigen står här och pratar om indexering av schablonbeloppet. Sverigedemokraterna menar att en indexerad modell för assistansersättningen måste införas. Ersättningen behöver följa den faktiska kostnadsutvecklingen i samhället, på samma sätt som många andra offentliga ersättningar. Det handlar om att skapa förutsägbarhet, säkerställa stabilitet och inte minst ge trygghet till de människor som är beroende av personlig assistans i sin vardag.

Förhöjd assistansersättning är en annan fråga som jag återigen vill uppmärksamma. Det är den extra ersättning som kan sökas när schablonersättningen inte räcker till. Oftast handlar det om att en stor del av assistansen utförs under obekväm arbetstid. Tidigare godkändes i princip alla ansökningar när mer än 50 procent av assistanstiden låg på obekväm arbetstid. Sedan hösten 2023 har det blivit allt svårare att få ansökningar godkända, och under 2024 blev det i praktiken nästan stopp.

Jag hade kontakt med en assistansanordnare så sent som i går och fick då information om att inga ansökningar numera godkänns av Försäkringskassan. De hävdar att obekväm arbetstid på upp till 80 procent ska rymmas inom schablonersättningen. De har inte fått denna siffra i vare sig en förordning eller ett regleringsbrev, utan det rör sig om deras egna föreskrifter. Eftersom så gott som alla ansökningar avslås avstår numera många från att ens söka. Man kan fråga sig vad målet är. Vi pratar trots allt om en rättighetslag, LSS.

Herr talman! Nu vill jag lyfta situationen för personer med synnedsättning och frågan om ledsagning. För att personer med synnedsättning ska kunna leva ett aktivt och självständigt liv krävs fungerande ledsagarservice. Det handlar om att kunna ta sig till arbetet, handla mat eller träffa vänner – sådant som många av oss tar för givet. Att ofrivilligt bli isolerad i sitt hem påverkar en människas livskvalitet negativt.

Tyvärr är det just detta som allt fler med synnedsättning upplever i dag. Rätten till ledsagning har successivt försvagats, inte genom lagändringar utan genom förändrade tolkningar av lagen. Personer som haft ledsagning under många år får sina insatser indragna trots att deras behov är oförändrade. Det enda som har ändrats är hur lagen tolkas. När en blind person nekas ledsagning med motiveringen att hon kan förflytta sig själv blir det uppenbart hur orimliga vissa tolkningar kan bli. Problemet är inte benen; det är att hon inte ser vart hon ska gå. Det är hög tid att förutsättningarna för avgiftsfri ledsagning regleras i en särskild lag.

Herr talman! Även dövas situation förtjänar större uppmärksamhet. För döva och många hörselskadade är teckenspråk inte bara ett hjälpmedel, utan det är deras språk. Det är ett språk som i Sverige är erkänt men som i praktiken inte får den ställning som det borde ha.

Tillgången till teckenspråkstolkning varierar, och hinder uppstår ofta i mötet med myndigheter, utbildning och arbetsliv. Inom sjukvården kan konsekvenserna bli mycket allvarliga, till exempel när en döv kvinna inte har tillgång till teckenspråkstolk när hon ska föda barn, vilket faktiskt händer i vissa regioner. Det kan också hända att en döv patient inför en komplicerad hjärtoperation inte har tillgång till tolk och därför inte kan ställa frågor eller få information om sin egen behandling.

Detta strider mot både patientsäkerhetslagen och patientlagen, och dessutom diskrimineras den enskilda individen. Vidare skrivs det inte heller en avvikelserapport när en tolk uteblir från ett bokat möte inom vården. Det saknas alltså statistik om detta.

Detta är inte bara fel och olagligt. Det är ovärdigt. Om teckenspråk ska vara ett levande språk i Sverige måste samhället också säkerställa att människor faktiskt kan använda det, genom utbildning, tolkning och tillgänglig samhällsinformation.

Herr talman! En annan viktig fråga är tryggheten. Personer med funktionsnedsättning står ofta i beroendeställning till dem som arbetar inom vård och omsorg. Därför är det avgörande att vi skyddar dem från övergrepp och missförhållanden.

Riksdagen har nyligen beslutat om utökade möjligheter till registerkontroller vid anställning i kommunal verksamhet, bland annat för arbete i människors hem. Detta är ett viktigt steg, för människor som är beroende av andras hjälp ska kunna känna sig trygga i sitt eget hem.

Politiken för personer med funktionsnedsättning handlar i grunden om något som är större än enskilda regler. Det jag pratar om är det mest självklara: frihet, delaktighet, människovärde och rätten att leva ett liv som andra och inte ett liv som styrs av samhällets villkor.

Sverigedemokraterna kommer att fortsätta arbeta för ett system som är rättssäkert och långsiktigt och som sätter individens behov i centrum.

(Applåder)

I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (-).