Alexandra Völker (S) (S)

Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag handlar om frågor kopplade till FN utifrån de motioner som inkom under den allmänna motionstiden.

FN är en organisation som just nu är hårt prövad men som är lika viktig i dag som när den bildades. Under de 80 år som har gått har de gemensamma utmaningarna inte blivit färre utan snarare fler. Antalet väpnade konflikter där stater deltar har inte heller blivit färre – tvärtom har vi nu det högsta antalet sedan andra världskriget. Vart femte barn i världen lever i en konfliktzon.

Klimatförändringarnas konsekvenser gör sig samtidigt ständigt påminda. De förvärrar den humanitära situationen i flera av de pågående konflikterna, inte minst i Afrika och Mellanöstern. Svåra situationer blir rena katastrofer. I Sudan är svält konstaterad på flera platser, och i Somalia är risken för svält nu stor till följd av den svåra torkan, en torka som gett stora konsekvenser för hela Afrikas horn.

Herr talman! FN är långtifrån perfekt, men det är den viktigaste institution vi har för gemensamt ansvarstagande och diplomati. FN blir också vad vi medlemsstater gör det till, varken mer eller mindre.

För att förändra FN krävs engagemang. Det finns nu en unik möjlighet att påverka FN:s framtid. FN befinner sig, som vi hörde tidigare, i en reformprocess under parollen UN80. Det ger både möjlighet och ansvar att agera.

Regeringens signal är dock den motsatta. Man minskar kraftigt stöden till FN-organen och prioriterar bort FN:s högnivåmöten, exempelvis FN:s toppmöten om utvecklingsfinansiering. Dessa handlar om att följa upp de gemensamma åtaganden som medlemsstaterna gjort och säkerställa att de kan finansieras.

När det fjärde toppmötet anordnades i somras, det första på tio år, skickade den här regeringen inte en enda minister. När vi socialdemokrater hade regeringsmakten leddes delegationen av dåvarande statsminister Stefan Löfven.

När våra grannländer i höstas deltog med sina regeringschefer vid generalförsamlingens 80-årsjubileum prioriterade Sveriges statsminister i stället ett pingisevenemang i Eskilstuna.

När FN senare under hösten anordnade sitt 30:e klimattoppmöte i Brasilien fanns inte en enda svensk minister på plats under själva förhandlingarna, när det verkligen gällde.

Gång på gång ser vi hur den här regeringen inte prioriterar vare sig FN eller de plattformar FN tillhandahåller för att hantera våra gemensamma utmaningar. Det är rakt motsatt mot hur Sverige borde agera.

Fru talman! Resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet erkänner kvinnors roll i att förebygga och lösa konflikter. Den erkänner flickors och kvinnors särskilda utsatthet i konfliktsituationer och det ansvar stater har för att vidta förebyggande åtgärder.

Resolution 1325 innebär också ett erkännande och synliggörande av att militära insatser under lång tid har formulerats av och för män – insatser som sedan också genomförs av män – och att även fredsprocesser genomgående domineras av män.

Det särskilt viktiga med resolution 1325 är att den även konstaterar att när kvinnor deltar i fredsprocesser blir resultatet mer hållbart.

Resolution 1325 och de resolutioner som följt därefter är oerhört viktiga för fred och jämställdhet och ska vara vägledande såväl vid genomförande av militära insatser som vid beslutsfattande processer. De år som gått sedan resolution 1325 först antogs visar dock att detta inte sker automatiskt. Det måste finnas med i varje beslut. Det måste finnas med i långsiktig planering.

För att kvinnor ska ha en jämlik plats vid förhandlingsbordet måste de ha fått möjlighet att skaffa sig relevant erfarenhet. Det var därför vi under vår regeringstid särskilt prioriterade arbetet med kvinnliga medlare, bland annat genom det medlingsnätverk som den nuvarande regeringen har avskaffat.

Utskottsmajoriteten, det vill säga Tidöpartierna, skriver i betänkandetexten att regeringen arbetar aktivt med att målen i FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 ska nås. Faktum är dock att när vi nu två år i rad har hanterat propositioner om Sveriges bidrag till Natos avskräckning och försvar har resolution 1325 inte ens nämnts.

Det räcker inte att hänvisa till handlingsplaner. För att intentionerna med resolution 1325 ska bli verklighet krävs att den är en del av alla beslut där det är relevant. Beslut om militära insatser är definitivt sådana.

Fru talman! Världens fem rikaste män har fördubblat sin förmögenhet sedan 2020. Samtidigt har 5 miljarder människor blivit fattigare. Pandemin, inflationen, lågkonjunkturen och inte minst det växande antalet konflikter i världen har lett till kraftigt ökande klyftor. Detta sker i ett läge där ojämlikheten redan innan hade ökat under en längre tid, inte minst till följd av förändrade skattesystem och ökad skatteflykt.

Utvecklingen har lett till en kraftig koncentration av ekonomisk makt: 1 procent av världens rikaste äger numera 43 procent av alla globala finansiella tillgångar.

Inom företagssektorn ser vi en ökad marknadskoncentration. Många av världens marknader domineras numera av endast ett fåtal stora multinationella bolag som i det närmaste har monopolställning.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska vara drivande för en rättvis och jämlik världsordning och vara en röst och en aktiv aktör i den internationella debatt som just nu pågår. Sverige borde därför ta initiativ till en internationell jämlikhetskommission inom FN-systemet i syfte att skapa ett samlat internationellt arbete för en rättvisare världsordning.

Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till reservation 1.